“Do we have to talk about the climate again?”, I used to think and scroll past.
This happened so many times that one day I asked myself how can I talk about the climate crisis in a way that makes me want to keep reading instead?
This question became the starting point for the picture book for adults that became my degree project.
To understand what we lose, I try to understand what we have.
To see into the future, I needed to go back to the past.
I decided to start with the Big Bang and go forward, into the future.
Through storytelling I move through history, look into the eyes of ancient animals and speak to my unborn child.
Now I have new questions: when does science become poetry?, what happens with a generation that grows up in fear of doom?, how can storytelling bring history to life?
During the degree exhibition, visitors will experience extracts from my work in a video projection.
”Inte klimatet nu igen”, tänkte jag och bläddrade förbi.
Tills jag en dag började fundera på om det går att berätta om klimatkrisen på ett sätt som får mig att vilja fortsätta läsa istället?
Den frågan blev början på den bilderbok för vuxna som är mitt masterprojekt.
För att förstå vad vi förlorar försöker jag förstå vad vi har.
För att se in i framtiden blickar jag mot det förflutna.
Jag börjar i Big bang och går framåt, in i framtiden.
Genom bildberättandet rör jag mig genom tiden, ser in i ögonen på forndjur och pratar med mitt ofödda barn.
Nu har jag nya frågor:
När blir vetenskap poesi? Vad händer med en generation som växer upp i rädslan för undergången? Hur kan bildberättande levandegöra historia?
På vårutställningen kommer besökarna få uppleva utdrag ur boken i en videoprojektion.
