For a long time I’ve felt, always felt, that I should mourn. I’ve felt ashamed for not mourning enough, or in the proper way. At the same time, I’ve sometimes felt that I’ve mourned too much. Through objects, both specific possessions, objects I encounter in my everyday life and objects that only exist in my memory, I remember and am reminded of the loss. With the help of these objects and my own making, I have in this project examined my own relationship to the loss I’ve gone through, the grief I’ve felt and not felt.
My degree project is an investigation into and a representation of what grief can look like, what shapes it can take, through and with the help of objects, voluntarily or involuntarily. My work is about memory, about what settles and what’s forgotten, what’s clear and what’s distorted.
Jag har länge känt, eller alltid känt, att jag borde sörja. Jag har känt en skam över att jag inte sörjt tillräckligt, eller på rätt sätt. Samtidigt har jag ibland känt att jag sörjt för mycket. Genom objekt, både specifika ägodelar, objekt jag möter i vardagen och objekt som bara finns i mitt minne, minns jag och blir påmind, saknar. Med hjälp av dessa objekt och mitt eget görande har jag i detta projekt undersökt min egen relation till den förlust jag gått igenom, den sorg jag känt och inte känt.
Mitt examensarbete är en undersökning i och en gestaltning av hur en sorg kan se ut, ta form, genom och med hjälp av objekt, frivilligt som ofrivilligt. Mitt arbete handlar om minne, om vad som sätter sig och vad som glöms, vad som är solklart och vad som är förvrängt.
