In small little portions the human body and the bodies of nature expose each other as part of their content. They offer a glimpse into a constant material flow, diffusing the boundaries between object and subject. A flow that makes it impossible to define what anything really is – or should be – because it has already evolved.
How much of the ocean have I filtered while in tears?
Tracing crumbs of what is often seen as lifeless material in the very living and subjective.
The crystalline form of what it is to be an emotional being. Sweat and tears. A form tracing back to the ocean.
I wonder, is the sorrow still in there?
I små portioner kan den mänskliga kroppen och naturens kroppar exponera varandra som en del av deras innehåll. De erbjuder en glimt av ett konstant materialflöde, och luckrar upp gränserna mellan objekt och subjekt. Ett flöde som gör det omöjligt att definiera vad något egentligen är – eller borde vara – eftersom det redan har utvecklats.
Hur mycket av havet har jag filtrerat genom mina tårar?
Spåra smulor av det som ofta ses som livlöst material i det mycket levande och subjektiva.
Den kristallina strukturen av vad det är att vara ett emotionellt väsen. Svett och tårar. En form som spåras tillbaka till havet.
Jag undrar om sorgen fortfarande finns kvar där ute?
