Painting as will and resistance.
“What we encounter in painting is not so much the authentically revealed self of the painter, but rather signs that insinuate that this absent self is somewhat present in it.”*
So what then is a painting?
Perhaps it is all about time, a certain amount of time in the constant murmuring stream of consciousness and the unconscious. A shape cut out of the amorphous. Time spent in uncertainty, not knowing what is going to present itself.
To bear the contradiction of, on one hand, allowing the permission of having an aim, versus the absolute requirement of at some point letting go of the model, the intention. And thus, submit to the painting.
In the glitch between distance and sensibility, an utterance, a pronouncement takes place.
* Isabelle Graw
Måleriet som vilja och motstånd.
“Det vi möter i måleriet är inte så mycket målarens autentiska, avslöjade jag, utan snarare tecken som insinuerar att detta frånvarande jag på något sätt finns närvarande i det.”*
Vad är då en målning?
Kanske handlar det om tid, en viss mängd tid i den konstant brusande strömmen av det medvetna och det omedvetna. En form som skurits ut ur det amorfa. En registrering av tid som tillbringats i osäkerhet utan att veta vad som ska uppenbara sig. Att bära motsättningen i att å ena sidan tillåta ett syfte och å andra sidan det absoluta kravet på att någon gång släppa förlagan, syftet. Och på så sätt underkasta sig måleriet. I glappet mellan distans och mottaglighet sker ett yttrande, ett uttalande.
* Isabelle Graw