There it was, shimmering on the bottom of the fountain, my glass eye.
I had my eye replaced with a glass eye at the age of seven because one of my classmates accidentally poked my real eye with a metal stick. I’d heard that the fountain was going to take all my troubles away if I threw something of great value into it. I’m not sure what I hoped for, but maybe that it would give me back my real eye or at least heal my broken soul. Such a childish thought; which fairytale dimension did I think I lived in?
My degree project considers myths and symbolism rising from the work of the hand; playing with the intuitive poetics of silent knowledge. Textiles, painting, clay and carved wood are used to create a narration through sculptural objects. I give the visitors a scenario with clues to be figured out on their own – maybe with some help. Archetypes can assist.
Där låg det och glimmade på fontänens botten, mitt glasöga.
Mitt öga blev ersatt av ett glasöga när jag var sju år då en av mina klasskamrater av misstag råkade sticka en metallpinne in i mitt riktiga öga. Jag hade hört att fontänen skulle ta bort alla mina problem om jag slängde i något jag höll kärt. Jag är inte säker på vad jag hade hoppats på, kanske att den skulle ge tillbaka mitt riktiga öga eller åtminstone hela min trasiga själ. En sådan barnslig tanke, vilken sagovärld trodde jag att jag befann mig i?
Mitt examensarbete vandrar genom myter och symbolism uppkomna ur handens arbete, jag leker med intuitiva berättelser från tyst kunskap. Textil, måleri, lera och täljt trä används för att skapa ett narrativ genom skulpturala objekt. Jag ger besökaren ett scenario med ledtrådar som löses på egen hand, kanske med lite hjälp, arketyper kan vara stöd.
