The paintings have different ways of meeting the world. Performed and installed in various ways, they remind us of a painting’s ability to change character and leave its own identity, such as that of a physical object and transform into something immaterial. It might be offhandedly related to the concept of an icon, which visualises something both inside and outside itself. Where does it end and where does it begin? For a while, the painting is my whole world but through time passing, it becomes only a part of the world. By becoming a piece, it becomes also a movable entity from its context. In that change of premise, uncompromising traits might appear. Can I leave the painting before it is iconised? Can I interrupt the act of painting in its own emergence and force it to try a new path? There is a risky disconnection in the process, where I have to leave everything to its own reliance. I can not forget to dream.
Målningarna har olika sätt att möta världen. Genom sina olika sätt så påminner de om målningen som kan lämna sin egen identitet som fysiskt objekt för att övergå i något immateriellt. Det finns hastiga likheter med ikonen, i målningen som visualiserar något både i och utanför sig själv. Var är början och var är slutet? För en stund är målningen min hela värld men med tiden blir den ju bara en flyktig del av den. Genom att bli ett slags aktstycke blir det stycket också frigjort och rörligt ur sitt sammanhang. I den förändringen provas grunderna. Kan jag lämna målningen innan den blir en efterbild av sig själv? Kan jag avbryta målningen i sin egen tillblivelse och tvinga den att prova en ny väg? Det finns en riskfylld frånkoppling, i det att jag förr eller senare måste överlämna allt till sitt eget förfarande. Då är det viktigt att fortfarande våga drömma.
