Wishing well, 2020
Worry beads, 2020
Parade towel, 2021
I believe that where things are contradictory and unresolved is where we can understand them best. It’s a space that demands our patience, and which offers the possibility of a deeper understanding of the world. To bring complexity can be a remedy to rushed conclusions, the immediacy of a simple act, a steam bath that loosens up stagnation.
In my practice I often look closer at that which appears natural, that which makes us want to look away, or bite our tongues. Dwelling on the everyday, my work often resides in the blind spots of economic growth, and in the moral grey areas of our solidarities.
Taking place at the threshold of what has been and what will be, I think of sculpting as an act of possible transformation, where permission for feelings of injustice and grief sometimes is a necessary first step, out of the vicious circle of animosity.
Jag tror det är i det motsägelsefulla och ouppklarade som vi kan förstå saker bäst. Det är ett utrymme som kräver tålamod, men som bär potentialen för en djupare förståelse av världen. Att föra in komplexitet kan vara ett motgift mot förhastade slutsatser, direktheten i det enkla, ett lösgörande ångbad mot vanmaktens stagnation.
I mitt konstnärskap tittar jag oftast närmre på det som kan vara svårt att se för att det framstår naturligt, samt det där som får oss att vilja vända bort blicken, eller bita oss i tungan. Genom att uppehålla mig i det vardagliga rör sig mitt arbete ofta i tillväxten döda vinklar, och i vår kollektiva samvaros moraliska gråzoner.
Vägandes på tröskeln av vad som varit och det som komma skall tänker jag på den skulpturala akten som en potentiellt förändrande handling, där tillåtelsen för känslor av orättvisa och sorg ibland är ett nödvändigt första steg, ut ur den onda cirkeln av gammalt groll.
